Skoteråkning

Så mysig helt jag haft alltså! Blev väl lite "festande" i fredags, skoteråkning och fiske idag samt en jävla massa mys. 

Imorgon är det jobb och mammas födelsedag. Så det ser jag framemot. Bjuder på bilder från idag och igår!

Att inte kunna ha en jävla åsikt

Jag är 15 år.
Jag får ha sex, köpa energidryck, köra moped/a-traktor/mopedbil och är straffmyndig.
Jag är 15 år och hatar Sverige. Jag hatar allting som har med Sverige att göra.
Jag hatar lagarna.
Jag hatar politiken.
Jag hatar de vuxna som sitter och bestämmer vilka som får stanna i Sverige och vilka som ska ut.
Det finns så många mogna 15 åringar. Vissa av mina vänner är mer politiskt insatta än så många äldre människor. Jag önskar att mina vänner fick rösta och inte idioter som röstar bara för att de kan. Jag önskar att invandringspolitiken skulle tas mer seriöst.
Jag tänker inte uttala mig mer om politik. Då jag inte är insatt. Jag tänker inte starta nån jävla debatt på min blogg. Jag tänker bara skriva av mig. För fyfan vad jag är arg, ledsen och hatar allt.
Denna sommaren har varit den bästa i mitt liv. Jag har fått så många vänner, äkta vänner. Vänner jag inte kan visa tillräckligt mycket att jag älskar dem. För tro mig. Mina vänner gör mitt liv till det bättre.
Jag har en vän, som jag inte tänker nämna vid namn, p.g.a respekt. 
Men min vän har bott i Sverige hela sitt liv (I princip). Hans familj har jämt gjort det dem behövt. Dem jobbar, betalar räkningar och skatt, och utbildar sig. 
Min vän har aldrig gjort en fluga för nära. Han är jätteomtyckt och försöker jämt göra folk glada. 
Nu har han blivit utskickad. Efter mer än fucking 10 år i Sverige. 
Han tänker på svenska, pratar svenska, lever efter Sveriges regler och är förfan en svensk nu, 
Han har Svensk medborgarskap. Men tyvärr inte hans föräldrar. (om jag tolkat det rätt)
Ni förstår själva att han är en svensk. 
Min finaste vän. 
Min snällaste vän.
Min bästa vän. 
Vem gör dessa val? Vem bestämmer att Sverige inte räcker till? Det finns gott om plats. Förfan om det skulle hjälpa skulle dem få bo hos mig om de vill. Jag har redan förlorat för många. 
Socialen tog min bästa vän. Migrationsverket tog en av mina bästa vänner. Cancern tog "precis" två av mina bekanta. 
Vem bestämmer? Varför är vissa barn smartare än vissa vuxna? Vem som helst förstår att det här inte är rätt. Förutom dem med makt. 
Jag längtar tills jag är 18 år och har en åsikt. 
Jag längtar tills mina vänner kommer sitta i Regeringen och styra Sverige. 
Jag längtar tills Sverige äntligen blir bra igen,
Jag hoppas att Sverige blir bra igen.
 

Min hund

Onsdag.
Klockan är 15:18 på eftermiddagen och har precis satt på mig min morgonrock. Sitter i mitt sovrum i sängen och skriver detta på den segaste datorn i Sverige. Med den segaste personen som skribent, mig.
Ännu en skoldag, 7 timmar. Vill ni veta vad jag lärt mig idag? Absolut ingenting. Vill ni veta vad jag vet om min framtid?  Absolut ingenting. Nej nu kanske jag låter lite depp, men ska jag vara oärlig och säga att jag inte är det? Är bara trött på att ha samma jävla rutin dag in och dag ut under terminerna. Vakna lite för sent, sminka mig och platta håret, ta på tajtaste kläderna jag kan hitta, äta en macka snabbare än blixten - och sen skolan. Skolan går ju också på rutin, där det enda jag gör, är att dagdrömma om mina planer inför helgen, eller kanske dagdrömma om vad som kunde ha hänt förra helgen. Direkt efter skolan är det raka vägen hem, aldrig att jag stannar nån sekund längre än vad jag behöver. Kommer hem, äter choklad, kollar youtube eller nån korkad serie, och sen är den dagen också slut. 
Vet ni när min dag inte är på rutin och helt bortkastad?
När jag kommer hem till (eller går och hämtar) Fixa.
Fixa är (för er som är nya) min morbrors hund.  Min allra bästa vän. Hela min sommar var med henne, nästan hela vintern också. Jag känner aldrig ångest när hon är med mig. Hon är så glad, kärleksfull och bara helt underbar. Att komma hem till någon som är så lycklig att se en, att komma hem och faktiskt vilja göra någonting, istället för att bara sova - det är lycka för mig. 
Vet inte direkt vad mer jag kan säga, jag önskar jag hade en egen allra bästa vän. För när hon inte är här, så känner jag mig tom, ensam och svag, jag känner mig som en i mängden, om ens det. 
Jag skriver detta inlägg, bara för att ni ska få en inblick i den enda framtidsplan jag har, det enda som får skolan att vara värt det. Jag vet att Fixa aldrig kommer bli MIN hund, men jag hoppas att jag kommer ha råd med min egna hund inom kort. Jag hoppas att jag kan få känna mig hel och glad, hela tiden. 
"The time I needed a hand most, I saw your paw"
 
 
 

Emma Tällberg

Här läser du om min vardag, känslosamma inlägg om min psykiska ohälsa, samt allt underbart livet har att ge

RSS 2.0