Jag mår så jävla dåligt över alla tankar som kommer upp i mitt huvud

Idag har pappas födelsedag firats med lite fika. Så ni får väl en bild på tårtan under detta inlägget. Men nu tänker jag göra ett sånt där känslomässigt inlägg igen. Jag vill verkligen öppna upp mig för er. Så det är exakt det jag tänker göra nu. 
 
Jag är så himla trött på att vara ett andrahandsval om ens det. Jag duger bara när allt går åt helvete och jag ska jämt vara ett slags stödhjul. Jag existerar bara när allting rasar. Jag finns bara där, som en äkta människa bör göra. 
Men jag vill också vara inbjuden på saker. Jag vill också kunna gråta mot någons axel. Jag ska väl förihelvete också kunna få bryta ihop och bygga upp mig själv igen. Nu på senaste tiden har jag gett, gett och gett men inte fått ett piss tillbaka. Jag mår så jävla dåligt över alla tankar som kommer upp i mitt huvud. När ska jag vara tillräckligt? 
 
Jag hör folk be mig hålla käften mer än att jag är välkommen eller någonting positivt. Jag får inte vara med i konversationer längre, bara för att jag är en aning annorlunda? Varför har inte jag någon talan? Är det för att jag är ett barn? En som är lite väl speedad? Eller vad fan är det?
Jag vill verkligen påbörja en ADHD-utredning nu. För jag orkar fan inte mer. Jag önskar att jag kunde hålla fokus, vara lugn, inte prata så mycket och bara vara som alla andra. Men det är ingen som lyssnar på mig. Var jag än vänder mig så finns det ingen med öppen famn längre. Det finns ingen som vill hjälpa mig att ens ta ett första steg. Och fyfan vad det sårar mig. Jag förstår att folk har sina egna problem, men allt jag ber om är lite hjälp. Att skriva det här inlägget är enormt svårt för mig. Känner hur ögonen börjar brännas och hur mitt leende helt plötsligt försvann. 
Jag vet att jag inte är som alla andra. Jag vill inte heller vara som alla andra. Men ibland är den tanken skön. Att man bara kan få vara en i mängden. En som varken är älskad eller hatad. Bara vara helt neutral. 
 
Jag hatar att jag känner mig utnyttjad av varje kille jag skrivit med. Jag är så jävla förhållanderädd även fast jag vet att de killarna jag kunnat haft ett förhållande med, aldrig skulle göra mig någonting. Jag har blivit så rädd för allting. Jag förstör verkligen allting bara för jag är så rädd. Jag vet inte vad det beror på. Extrem blyghet? Socialfobi? Panikångest? Eller kanske ADHD? Eller är jag bara såhär? Är det bara såhär jag är? Dum i huvudet? För ingen frisk människa skulle väl frivilligt förstöra för sig själv? Jag vet inte ens. Jag vet bara att det här är någonting som tär på mig. Att jag aldrig kan känna mig 100 % hel, och när jag väl gör det, så kan det förstöras på en ynka sekund. 
Jag vill inte känna extrema känslor. Jag vill kunna vara glad utan att glädjetårar sprutar, jag vill kunna vara ledsen utan att gråta floder, och jag vill kunna vara arg utan att slå sönder min hand i väggen. Vet inte ens hur många smällar min vägg har fått tagit av mig. Men fyfan jag är så himla arg och ledsen och mest av allt besviken. 
Allt jag ber om är att någon sträcker ut sin hand och hjälper mig. Någon som bryr sig.
 
(Förlåt för ett negativt inlägg idag, vi hörs imorgon)
 
 
 
Sandra SG
2016-10-19 @ 20:38:36
URL: http://sandrasg.se

sv: tack så himla mycket! :D




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0